Smederna, klädda i sin arbetsmundering i vitt och svart, dras med i gäckande, förförisk dans av hyttans vita fru. Vem är hon, den sägenomspunna kvinnliga gestalten, som i hyttans dunkel både lockar och skrämmer? Bär vita frun alltid varsel om olycka – eller finns hos henne också en vänlig lekfullhet som spelar alla ett spratt? Kanske smederna vet . .
Kjell Engman tolkar hyttans liv – och dess tid – i en värld av glaskonst. Gripen av den scen som arbetets katedral utgör, gestaltar han drömmar – eller mardrömmar – hos de människor som en gång hade sina liv förbundna med järnverket.
Vita frun är huvudpersonen. Vi vet inte säkert var hon är – om hon finns. Smederna symboliserar arbetarna, som höll hytta och martinverk i drift, dygnet om, året runt. Det vitglödande järnet, som borde tappas ut via masugnens botten, rinner här överraskande ut i gyllene strömmar. I ett grottmörkt hörn skimrar iskristaller och herrskapsfolket syns samlade vid sin bar. Med högdragen elegans övervakar brukspatronen – i smyg – det hela. Är allt en synvilla?
Närvaron av 1920-talet är påtagligt – med sitt dåförtiden utmanande mode i djärva klänningar och högklackade dansskor och med verklighetens masugn som bildar både fond och centrum. Masugnen var ny 1915. Tidsandan, efter det stora världskriget, var också ny. En underton av undergång tränger sig på – en föraning om 1930-talets haverier för världens ekonomi och demokrati och för den storskaliga industrialismens allra första skapelser.
-Människan bär alltid en mask. Vilken vi för stunden sätter på, beror på sammanhanget, säger Kjell Engman. (2006)