Bildspel Avesta bruk, sidan

Under slutet av 1800-talet inträffar den så kallade ”bruksdöden” i Sverige. Den explosionsartade industriella utvecklingen världen över ställde nya krav som de i Sverige små hantverksmässigt drivna bruken inte kunde uppfylla.
För att driva bruksverksamhet krävdes reglerbar vattenkraft, storskalig verksamhet samt bra transportsystem.

1872 köper Hjalmar Petre och Hampus August Cornelius Stora Kopparbergs Avestaverk med tillhörande vattenfall och egendomar. 1873 bildar de Avesta-Garpenberg AB med Cornelius som VD och platschef. På platsen fanns då byggnader från det nedlagda kopparbruket samt en mindre stångjärnssmedja. Bolaget var inte intresserad av de gamla byggnaderna utan satte genast igång att planera och bygga det nya stora järnverket.

Det var högkonjunktur när det nya järnverket bildades och kalkylerna byggde på fortsatt höga intäkter. 1878 genomled Sverige en finansiell kris som just var en följd av att stora investeringar hade gjorts på områden som inte kunde ge lönsamhet inom rimlig tid. 1879 går Avesta-Garpenberg AB i konkurs. Efter konkursen utses Cornelius att fortsätta ta hand om verksamheten under de nya ägarna Jernkontoret och Norrköpings Enskilda Bank. 1883 bildas Avesta Jernverk AB med Jernkontoret som majoritetsägare. En av minoritetsägarna är då Axel Johnson. 1905 förvärvar Axel Johnson aktiemajoriteten och järnverket blev från 1910 helt Johnsonägt.

 

Av Birgitta Sundberger i projekt Korsväg, februari 2004, Historisk bakgrund.

Cornelius är den drivande kraften i ledningen, bakom första fasen av utvecklingen av järnverket. Han förstår att ska man driva en storskalig modern verksamhet så måste man vara med och påverka samhällsutvecklingen i den riktning som är bra för verksamheten.

En viktig utvecklingsfas i infrastrukturen var järnvägen. Cornelius var vid sidan om sin uppgift vid järnverket även VD för södra Dalarnas Järnvägs AB 1878 – 98. Järnvägen Krylbo – Norberg stod klar 1874 och var en förutsättning för malmtransporten till hyttan. 1875 blev sträckan Avesta – Krylbo klar, 1881 togs sträckan Avesta – Borlänge i bruk.

Cornelius tog vidare initiativ till de första telefonlinjerna mellan Krylbo, Avesta, Fors, Garpenberg, Finnhyttan och Dormsjö som anlades 1885.Foto: Therese Asplund

För att komma över Storforsen byggdes en landsvägsbro av järn 1891

En annan viktig förutsättning för att driva modern industri är energiförsörjningen. Kanalerna som byggdes för kopparbrukets behov gav för lite kraft. 1881 – 83 byggdes den första stora dammen vid Storforsen. Vattnet leddes in i en nybyggd kanal mellan herrgården och hyttan och utvecklingen av turbindrivna verk i hyttan tog fart. Den första kraftstationen vid hyttan blev klar 1898. Den nuvarande kraftverksbyggnaden vid Storforsen kom till 1931.

Det nya bolaget satsade på storskalighet. Masugnarna var betydligt större än de vid äldre små bruk. Man tog även till sig all ny teknik som behövdes för att förbättra resultaten. Kommande bolag byggde vidare på samma tradition nämligen att satsa stort och på bästa teknik. För att uppnå dessa resultat anlitades kända ingenjörer. Som konstruktör och byggmästare för det nya järnverket anställdes Albert Bergström, 1873-1884. Som hyttingenjör och metallurg anställdes doktor Henrik Tholander, 1875-1892. Satsningarna gjorde att Avesta Jernverk växte till en storindustri.

Under kopparepokens tid var Sveriges befolkning och dess näringsidkare styrda av olika statliga regleringar och förordningar. Under 1800-talet försvinner dessa en efter en. När det nya järnverket byggs styrs inte verksamheten av något annat än internt uppgjorda beslut. Detta var något som arbetarna hade svårt att förstå. Det liv man levt under kopparbrukets tid var så starkt bundet till bruket och de förmåner detta innebar. För bruksarbetarna var det tex givet att bostäder skulle tillgås genom bruket. Den nya ledningen motsade sig inte detta utan såg till att arbetarna fick bostäder utrustade med nya moderniteter efter hand. Sett ur nationellt perspektiv tog det lång tid innan Avesta utvecklades som ett modernt samhälle. Formerna kring det gamla brukssamhället levde kvar långt in på 1900-talet.Samhällets utveckling

Precis som i det gamla brukssamhället fortsatte arbetarna hålla djur och odla till husbehov. Under början av 1900-talet växte det nya samhället utanför den gamla Byn. En utveckling som påskyndades av verksledningen som behövde bostäder till den växande arbetsstyrkan. De gamla betesmarkerna fylls med hus och gator. Den gamla gränsen, då Byn och Bruket utgjorde en enhet suddas ut i det nya samhället men lever kvar i folks medvetande. Arbetarna drar ner på sin djurhushållning men ända in på 1940-talet var det vanligt med hushållsgris. Bolaget vill att Avesta ska bli ett modernt samhälle så boningshusen i den gamla Byn rustas och de första gräsmattorna läggs där, men de var få till en början för de boende ville fortsätta odla. Ända in på 1940-talet fanns det fullt av potatisåkrar i och kring Byn. En modernitet som drogs in både i järnverket och staden var elektriskt ljus som kom vid sekelskiftet 1900. Dricksvatten tog man från Storforsen innan vatten och avlopp drogs in på 1930-talet. Vattenklosetter installerades på 1940-talet. Från den tiden börjar arbetarna på järnverket få tillgång till speciella utrymmen för ombyte och tvätt. Kanalerna användes till klädtvätt in på 1940-talet. Det fanns klappbryggor där kvinnorna låg och klappade tvätt både sommar som vinter.

Under tiden som det gamla brukssamhället utvecklades till ett modernt stadssamhälle under 1900-talet levde ytterligare företeelser från det gamla brukslivet kvar. När Axel Johnson dog 1910 övertogs ledarskapet av sonen Axel Ax:son Johnson. Sonen kallades allmänt ”generalkonsuln”. Generalkonsulparet intresserade och engagerade sig mycket för livet i Byn och arbetarna. Paret bodde i Avesta Herrgård. Generalkonsuln blev som en brukspatron. Vid jubileer eller större bemärkelsedagar bjöds järnverkets personal på fest, och till jul eller vid långvarig sjukdom överlämnades gåvor. Midsommarfirandet ordnades alltid av verket. Orkesterförening och bruksmusikkår var andra verksamheter som omhuldades av generalkonsulparet. Detta engagemang uppskattades av folket och präglade livet i och vid järnverket. Den gamla bruksandan, vi-känslan levde kvar.

Malmen anlände till verket via järnvägen, från Norberg och Grängesbergs gruvfält.

En bockbana gick in från järnvägen i sydnordlig riktning över malmplan. Vagnarna tömdes på malmplan. Utanför rostugnsbyggnadens södersida fanns det fickor för kvarts. Banor och kvartsfickor revs 1938.

IMG_0005

I rostugnarna rostades järnmalmen. Detta var en del av förberedelserna inför smältningen av malmen i masugnarna. Under rostningen går svavel bort som gas och malmbitarna blir spröda och lättare att krossa.Rostugn3

Båda rostugnarna är av Westmans konstruktion. De är murade av tegel med förstärkningar av smidesjärn. Ugnarna chargerades, påfylldes högst upp, under skorstenen. Malmen kördes upp från malmplanen, i malmhundar, vagnar på malmbanor som revs 1938. Ugnarna eldades med masugnsgas som leddes via stora rörledningar från masugnarna fram till rostugnarna. Gasen sprutades sen in i de 16 gasluckorna. Över gasluckorna finns spettluckor, och längst ner 8 uttagsöppningar där den rostade malmen kratsades ut. Rostningskapaciteten var 45 ton per ugn och dygn.
I rostugnsbyggnaden arbetade rostbrännarbas, rostbrännare, hyttdrängar, malmslagare, kalkslagare, malmspelare, krossare och påskjutare.

Den norra rostugnen blev klar 1874, när den nya verksamheten startade.Rostugn1
Den södra rostugnen byggdes 1883. Det finns ett foto från 1883 där den södra ugnen är nyuppförd men inte tagits i bruk ännu, malmbanan saknas
Ugnarna togs ur bruk före 1938.

I sligrostugnen sintras slig.

Slig är mald malm som precis som resterande malm anlände med järnväg till malmplan. Från malmplan gick det en hundbana upp till sligugnen som stod på det översta planet i rosthuset. Under ugnens golv finns det fickor för förvaring av den färdigsintrade sligen.
I Sligrostugnen blandas slig och kol i en panna med små hål i botten. Kolet antänds och genom stark sugning underifrån drar sig elden in i massan och upphettar sligen så starkt att svavlet bränns bort. Vid bränningen förvandlas sligen till klumpar.

Sligrostugnen hade en kapacitet av 6 ton per dygn.
Den anlades 1917.
Sligrostugnen finns inte kvar.

Den färdigrostade malmen förvarades i malmbåsen i väntan på fortsatt användning. Malmen innehöll olika mängder kisel mm och därför sorterades den i olika bås.

Malmbas3.8

Det står en malmkross i en krossgrop, under golvet i Rostugnsbyggnaden. Den
användes till malmen som skulle till masugn 1 och 22. Det är en roterande stenkross av Gates modell. Malmkrossen krossade den rostade malmen till nötstora bitar. Krossgropen var öppen. Krossen matades genom en trattformig överdel. Den färdigkrossade malmen kommer ut på norra sidan av krossen, rakt ner i malmhunden som står på banan i krossgropens botten. Två personer arbetade alltid vid krossen.

Ritningar finns på roterande stenkross från 1904 – 1924. Ritning B1301 ”Roterande stenkross” Järnverkssamlingen, Avesta kommunarkiv.
Krossen var igång till 1938.

Rosthus14

Med malmhunden, vagnen som står nere i krossgropen, uppfordrades den rostade och krossade malmen till masugnens övre del, kransen. Malmen tömdes där i malmfickor. Även kalken kördes upp med malmhunden. Malmspelet drevs med turbindrift avlöst av elmotor Ritning B533 Järnvägssamlingen, Avesta kommunarkiv.

”Kraft till krossar, malm-och kolhissar mm erhölls från en turbin, som var placerad där senare Jernverkets första elektriska kraftstation uppfördes” (W.Eriksson, Avesta Jernverk AB, del 1)

Spelet var igång till 1938

Utanför hyttan stod det förr fem stora kolhus. Dessa låg i rad i syd-nordlig riktning nedanför järnvägen. De revs för att lämna plats åt kallvalsverket som byggdes 1939. Kolet kom via järnväg och lastades av i kolhusen. Utanför varje kolhus fanns en vändskiva så att vagnarna kunde köras in i kolhusen. Banan låg på höga bockar, 2,5 – 5 meter upp i luften. Varje kolhus rymde upp till 80000hl kol eller koks. (Både 2:ans och 1:ans masugnar har eldats med koks under vissa perioder). Från kolhusen gick det en linbana upp till masugnskransen. Kolkorgarna fylldes vid kolhusen, kördes upp via linbanan och kopplades in på det rälssystem som finns i kransrummets tak. En kolkorg rymde drygt 5 hl. Ritning C298 Järnverkssamlingen, Avesta kommunarkiv. De som arbetade med påfyllnad av kolkorgar kallades kolfatare och leddes av kolfatarbasar.

Kolhusen och linbanan revs efter att masugnsverksamheten avvecklats 1938

Gangen-plan-4.4

I masugnarna reducerades malmen med kolet. För att få kolet att förbrännas blåstes varm luft in via blästeröppningarna genom formorna. I botten på ugnarna bildades flytande tackjärn.

Piporna är av tegel förstärkta med band av smidesjärn. De är alla tre 16,8 meter höga. Ugnarna är av Tholanders konstruktion. Tholander utvecklade i Avesta sin idé med masugnar som är höga och tunnväggade.Foto: Therese Asplund

Masugn nr 1, den sydligaste, uppfördes 1874 och togs ur drift 1938.

Masugn nr 2, mittersta, uppfördes 1876 och togs ur drift 1920.

Masugn nr 3, den nordligaste, uppfördes 1915 och togs ur drift 1918.

Alla var tidvis avställda emellanåt.

Masugnarna påfylldes med malm, kol och kalk högst upp vid kransen. Uppsättningsmålen är slutna, av Tholanders konstruktion, malm och kalk fylls på i den yttre ringen, kol i mitten. Varje sättning i Avesta bestod av ca 420 kg malm, ca15 hl kol samt ca 95 kg kalk (enligt tabell över svenska masugnar, från före 1915. Ritning B8, Järnverkssamlingen Avesta kommunarkiv). Malmen är rostad och krossad malm eller sintrad slig. Kalken varierade i mängd beroende på kiselhalten i malmen. Antalet uppsättningar varierar, men proportionerna mellan malm, träkol och kalk är på ett ungefär lika. Bild Vad händer kemiskt i masugnen.

När uppsättningsmålet lyftes för att tömmas, slog det upp ett gnistregn, som ett fyrverkeri. I taket fanns det stora luckor över masugnarna. Uppsättningarna skedde 3 – 4 ggr/timme. Den som fyllde ugnarna kallades uppsättare.

I Ugnens nedre del råder en temperatur på ca 1500o . Järnet smälter då och samlar sig i stället, ugnens botten. Ovanpå det smälta järnet flyter slaggen. För att få kolet att brinna så häftigt att temperaturen blir tillräckligt hög, blåses upphettad luft in i masugnens nedre del genom tättor, rör som slutar spetsformigt inne i masugnen. Ur ugnarna tappades slagg åt ett håll och tackjärn åt ett annat med ca sex timmars mellanrum om träkol användes och med bara ett par timmars mellanrum då koks användes. Slaggen kunde gjutas till slaggsten eller hällas ut med vatten, då kyldes den så den gick sönder och blev granulat. Tackjärnet tappades i formar, galtsängar, även kallade kokiller. Varje masugn kunde ge ca 10000 ton tackjärn/år, men eftersom alltid någon av dem var avställd så blev den totala årstillverkningen drygt 23000 ton som högst. Enligt ovan nämnda tabell gav masugn II mellan 21 och 26 ton tackjärn per dygn.

De som arbetade i råstugan, masugnsbyggnadens bottenplan, var masmästare, hyttdrängar, slaggstöpare, slaggkörare, m.fl. Ytterligare tjänster i deras närhet var järnvägare, smörjare, kopplare, sotare.Mellankrans4

Masugn 1 byggdes på slutet om för uppvärmning med koks vilket innebar andra proportioner i uppsättningen. Med koks gick det åt ca 0,57kg koks / 1kg malm. Ugnen blev så varm av uppvärmningen med koks att ett kylsystem med kallvatten byggdes utanpå ugnen. Processen gick fortare varför utslagen skedde oftare.

Efter smältningen i masugn innehåller tackjärnet ca 4% kol samt en del andra ämnen från malmen, tex mangan eller kisel. Tackjärn är inte smidbart utan måste färskas, dvs kolhalten sänkas. Färskningen sker antingen genom en välljärnsmetod eller en götjärnsmetod. Den moderna storindustrin bygger på götjärnsmetoderna. Det går till så att man smälter tackjärnet under syretillförsel i en färskningsugn. Under 1800-talet utvecklades två betydelsefulla metoder att färska järn i stora kvantiteter det var bessemermetoden och martinmetoden.

I Avesta järnverk tillämpades lillbessemermetoden från 1878. 1884 byggdes bessemerverket om och två nya större ”Bergströms grytor” införskaffades. Metoden användes fram till 1901. De två Bessemerkonvertrarna var placerade bredvid masugnspiporna (1 och 2) och chargerades med flytande tackjärn.

Bessemerprocessen är den första för tillverkning av flytande stål i stora kvantiteter. En bessemerkonverter är en järnbehållare med eldfast inmurning. I behållaren omvandlas flytande tackjärn till stål genom att luft pressas genom badet och luftens syre förbränner järnets kol. Produkten man fick fram kallades bessemergöt.

De första konvertrarna i Avesta var små och fylldes med ca 200 – 250 kg tackjärnet direkt från masugnarna. Genom att slagg följde med blev göten dålig. De senare konvertrarna från 1884 var större, ca 1 ton, och gav en betydligt bättre produkt. Bessemerprocessen lades ned pga för hög avbränning (järnförlust vid blåsning).

Det finns inga bessemerkonvertrar kvar i Avesta.

(mer finns att läsa i Folkarebyggden 1989, …”Albert Bergström och hans grytor” av Otto Stjernquist)

I Avesta har det funnits sex martinugnar. De som finns kvar är 2:an och 3:an.

I martinugnarna smältes tackjärn och skrotjärn under syretillförsel. Under processen tillsattes ytterligare ämnen som påverkade järnets egenskaper. Produkten man fick fram kallades stålgöt.

Martinugn nr 2, den nordligaste uppfördes 1886-87. Det var den första martinugnen i DSC_0052Avesta. Från början var det en liten ugn som fylldes, chargerades med ca 8 ton järn. Den byggdes från början med sur infodring men ändrades till basisk 1892. Den har byggts om flera gånger och hade på slutet basisk infodring samt chargerades med ca 13-14 ton. Den användes in på 1940-talet, enligt en källa ända till 1953.

Martinugn nr 3, den sydliga uppfördes 1895. Infodringen var basisk. Den chargerades från början med ca 7 ton järn. Även denna har byggts om och chargerades på slutet med ca 13-14 ton och hade då sur infodring. Den avställdes 1925 och har förmodligen inte använts sen dess. Ritningar.

Norr om 2:an stod tidigare 1:ans martinugn. Den byggdes 1906 och chargerades med 18 ton då den avställdes 1954. 1:an ersatte en äldre liten ugn från 1890 då den byggdes.

Chargeringsmaskinen som nu står vid 2:an användes enbart till 1:an. Den är från 1916.

I sur martinugn framställdes hårt stål eller martingjutgods. I basisk martinugn framställdes mjukt järn. De första martinugnarna var sura. Vid den sura processen muras härden av kvartstegel på vilket insintras ett lager pulveriserad kvarts. Vid den basiska processen muras härden av vanligt eldfast tegel och därpå ett lager magnesittegel, på vilket instampas en varm massa av bränd dolomit blandad med tjära. Tillsatserna under smältans gång är sen något olika för sur respektive basisk process.

En smältning eller ”hets” varierade i tid. Sura smältor tog längst tid ca 7 – 12 timmar. En basisk smälta gick fortare, ca 6 -8 timmar, men även de kunde vara i 10 timmar om smältan stannade av.

Martinugnarna krävde ständigt underhåll, och det fanns därför alltid murare som arbetade med underhåll och ombyggnader av dessa. Ugnarna eldades med gas framställt med hjälp av ved eller koks i gasgeneratorer. De som ansvarade för uppeldningen var påeldarna. Ett arbetslag vid en martinugn bestod av en smältare, en hjälpsmältare, kokillresare samt skänksmetare

Ugnarna upphettades med gengas och luft. Jämn värme gav bra kvalitet på järnet. Från regeneratorerna går gas och luft i skilda kanaler ända tills de inströmmar i själva ugnen. Ugnsvalv och kanaler är murade av kvartstegel.

I martinugnarnas övre del finns härden. Den fylls med tackjärn, skrot och malm. Gasen strömmar in nedtill på ugnen genom förvärmningskamrarna, upp genom heta gallerlagda tegelstenar vidare in i härden där järnet smälts. På samma sätt förvärms luft som blandas med gas innan den antänds i ugnsrummet. De heta avgaserna går ut i den andra sidan i ugnen och ned genom dennas sidas förvärmningskammare där tegelstenarna värms av avgaserna. Efter en stund, ca 20 minuter, släpps gas och luft in på denna sida och strömmar upp till härden. Avgaserna strömmar ner till den första sidans förvärmningskamrar. Med växelverkande gas och luftinsläpp ökar värmen i härden för att kunna uppgå till ca 1700O C.

Ugn 2 och 3 chargerades för hand. Ett litet lok körde in vagnarna med skrot. De kom in genom tunneln bredvid blåsmaskin. Se ritning. Loket körde vagnarna framför sig fram till martinugnarna. Där togs skrotet direkt från vagnarna till härden. Långa skyfflar, hängde i kedjor från taket framför chargeringsluckorna. Männen fyllde skyfflarna för hand och kastade sen in skrotet i härden med skyffelns hjälp. Det mesta fylldes på under de första timmarna. Senare under smältan kunde mindre mängder malm tillsättas för att få fart på smältan igen. En sur ugn fylldes med det mesta innan ugnen värmdes, men även här tillsattes malm efter hand för att få fart på smältan.

Smältaren tog prov på smältan i ugnen och avgjorde när det var dags för tappning. Provet bedömdes först till utseende men kunde även testas i testutrustning. Smältaren gav signal att det var dags för tappning. Han ringde då på en liten mässingsklocka som hängde på gaveln av varje ugn. De olika ugnarnas klockor lät olika.

Det krävdes minst fyra man för att slå hål för tappning. Männen stod på kranvagnen framför tapphålet och slog med ett långt spett upp hålet. Utslagsöppningen var igensatt med en eldfast sten omgiven av kvartsmassa. När järnet skulle tappas instöttes stenen och järnet kommer sen mycket hastigt ut. Smältan var ca 1700°C när den var klar. Männen som slog hål skyddade sig bakom plåtar. När smältan kom sprakade och fräste det. Tapphålet murades igen efter tappningen. Tappningen av stålet skedde ner i en stor skänk som hölls upp av kranvagnen. Hela chargen tappades på en gång, varför skänken måste vara så stor att den rymde hela smältan. Skänken hade hål i botten för vidare tappning. Hålet stängdes med hjälp av en fodrad järnstång, staken. Den satt i en spak för att kunna öppnas och stängas. När skänken var fylld kördes skänkvagnen på räls fram till kokillgropen även kallad måttgrop. Gjutningen gick till så att stålet rann genom skänkens bottenhål ner i en ”gubbe”. I botten på gubben var det murade kanaler till kokillerna som fylldes på från botten. Detta kallades undergjutning. Kokillerna kunde även fyllas uppifrån men det var svårare att få bra resultat så. Under tiden som kokillerna fylldes kastade man aluminiumbitar ner i stålet för att stålet inte skulle koagulera. Ritning

I bland blev det bomtappning kallat en rusa i folkmun.

I alla smältugnar blir det slagg. Slaggen från martinugnarna tappades ner i en grop. Produkten kallades slaggrusa och dessa användes som utfyllnad eller kördes bort och lämnades i naturen bla vid Döda fallen.

Ugnar och övrig utrustning reparerades och storrengjordes med ca 3 – 4 månaders mellanrum. Unga småpojkar som arbetade vid ugnarna fick vid rengörningen av gasledningarna, krypa genom dessa och sota dem. Pojkarna hade en fuktig trasa som munskydd. Gaserna innehöll gifter så det var ett farligt arbete att krypa genom ledningarna. Som säkerhet var pojkarna fastknutna i ett rep. Skulle de tuppa av inne i ett rör kunde de dras ut.

Arbetarna hade inga speciella skyddskläder utan det var egna blåskjortor, byxor, trätofflor och eventuellt skyddshandskar. Många arbetade utan handskar. Den enorma strålningsvärmen gjorde att arbetarna fick läderartad hud.

Martinmetoden ersattes efterhand med elektrostålprocesser. Den första elektrostålugnen sattes igång 1922. Det var ingenjör Otto Stålhane som konstruerade ugnen. Han konstruerade den som en variant av Rennerfelts ugn. I den ugnen tillverkades det första rostfria stålet i Avesta år 1924. Chargen hade tillverkningsnummer Y393 och detta tappningsnummer blev sedan beteckningen för den rostfria produkten ”AVESTA 393″. I norra verken stod elektrostålugnarna i ”nedre martinen”, där även 4:an, 5:an och 6:ans martinugnar fanns.

Kranen användes för att förflytta skänken från 2:ans och 3:ans utslagsrännor till kokillgravarna för tappning i kokillerna. Samt för att lyfta upp kokillerna när de skulle tömmas.

Kranen är en 6 tons dubbelarmad svängkran av stål driven av elmotor. Kranens undre arm, som bär upp skänken, rör sig på räls i en cirkelform. Detta är den andra kranen på denna plats. Den är från 1907 och användes så länge dessa martinugnar var i drift. Före 1907 fanns en svängkran som drevs från götverkets turbin.

DSC_0117

Göten som man fick från martinugnarna valsades ut till stänger, ämnen, i götvalsverket.

Verket är ett duovalsverk med lyftbord och returbord. Det var först turbindrivet men blev eldrivet 1949. Det har ett svänghjul på ca 6 meter i diameter. Det gamla götvalsverket bestod av tre valspar och ett universalvalsverk. Martin2

Göten förvärmdes i en götugn innan den valsades. Det finns ingen götugn kvar men en som stod något norr ut mellan 2:ans kokillgrop och götvalsverket finns på bild. Bild

Valsverket togs i drift 1885 men byggdes om 1975. Det togs ur drift …

Turbinen till götvalsverket konstruerades av C.A. Ångström. Turbinen var 2,2 m i diameter. Den lämnade en drivkraft på över 400 hkr. Den användes från start ända till 1949. ”Enligt Nils Rudberg, då nybliven bruksdisponent i Avesta, brakade denna turbin ihop våren 1949 till generalkonsulns förvåning, eftersom den gått i alla tider under alla tidigare disponenter. Den ersattes med en begagnad elektrisk motor från Hofors.” (ur Folkarebygden 1989, sid 84, punkt 14, text av Otto Stjernquist)

Blåsmaskin levererade luft till masugnar bessemer- och martinverket.

Det är en dubbelverkande kolvblåsmaskin med väderlåda. Ursprungligen var den turbindriven men senare eldriven.

Blåsverket konstruerades och utfördes vid Bolinders mekaniska verkstad i Stockholm 1884. Turbinen konstruerades av C.A. Ångström.

Den drevs med el från1917.

1884 behövdes ett nytt blåsverk då det gamla var för litet för att ”…betjena det under sistlidet år vid Avesta ombyggda bessemerverket med tvenne nya Bergströmska grytor…”. ” Med en hastighet motsvarande 15 à 20 slag af maskinen, eller ett lika stort antal omlopp af turbinen erhålles den behöfliga blästerpressionen af 0,87 à 1,06 kg.pr qvdm. Som är behöflig för bessemerblåsningen. Genom bruk af den förut omnämnda blästerregulatorn uttages derjämte bläster till masugnarne.” (ingenjörsföreningens förhandlingar 1884)

Den första blåsmaskinen var en Bagges som stod uppställd åt älvsidan

Längre in i blåsverksrummet står fem fläktar som använts till luft åt martinverket.

Tryckta:
A. Attman, svenskt järn och stål 1800-1914, Jernkontorets bergshistoriska skriftserie 21, Stockholm 1986

R. Andersson, Gamla Byn i Avesta, Dalarnas museums serie av småskrifter, Falun 1976

H. S. Forssell, Hur malm blir stål, Stockholm 1950

E. G:son, Odelstierna, Järnets metallurgi, Stockholm 1913

K. Perers, H A Cornelius, ur Folk i Folkarebygd, Avesta 2001

O. Stjernqvist, Albert Bergström och hans grytor, ur Folkarebygden 1989

O. Stjernqvist, Avesta martinugnar, ur Folkarebygden 1992

H. Tholanders uppsättningsmål och rörvarmapparat, ur Jernkontorets annaler, årg. 22

Svenska industriella verk och anläggningar, 1919

Sveriges land och folk, Stockholm 1901. IX Bergshantering, Järtillverkning av prof. J.G.
Wiborg

Dubbelverkande tvåcylinder blåsverk med turbin uppsatt vid Avesta bruk, Ingenjörsföreningens förhandlingar 1884

Turbin till götvalsverket vid Avesta, Ingenjörsföreningens förhandlingar 1888

Identifiering av värdebärare Koppardalen i förändring, 2001

Otryckta:
W. Eriksson, Avesta Jernverk AB 1883 – 1964, del I och del II

B. Hermelin, Avesta Jernverks masugnsanläggning teknisk information, Avesta 1978

O. Widerström, Hyttanläggningen vid Avesta Järnverk, Bergshögskolan 1910

J. Wretlind, anteckningar…över byggnader, maskiner mm vid Avesta Jernverk tom 1942

Inspelningar på minidisk och CD:
B. Sundberger, Intervjuer av personer anställda på järnveket från 1930-40-talet

Arkivmaterial
Avesta kommunarkiv;
Ritningar från Avesta Jernverk

Nordstjernans centralarkiv, Engelsberg;
Ritningar från Avesta järnverk
Foton från Avesta järnverk
Matrikel över Avesta Jernverks personal 1884-1937
Personalliggare, Avesta Jernverk 1908-1913 + 1925-1937

Tryckta:
B. Hermelin, Avesta Jernverk och det rostfria stålet, ur Folkarebygden 1983

H. Kåks, Avesta industriarbete och vardagsliv genom 400 år, Falun 2002

S. Larsson och J. Saaving, Nordstjernan inifrån, Stockholm 1990

Nordisk familjebok Uggleupplagan. Flertal bra uppslag kring järnhanteringen

Tidningsartiklar:
serien ”livet på bruket”, AT 96.12.24, 96.12.28, 96.12.31, 97.01.02, 97.01.04, 97.01.07

Nattskift i martinverket, AT 85.02.19 (Fagersta)

Hedersgubbar, Metallarbetaren 48.11.24

Driftig smålänning startade bruket i Avesta, AT 99.12.03

Filmer om järnhanteringen
Avesta Järnverk 1921, Av-centralen Avesta Kommun
Blandade filmklipp från Sandvikens järnverk, Kultur Avesta, Avesta Kommun

 

Denna text släppt under cc-by-sa