Hela tiden jag jobbade i hyttan då gjorde de ju ingen sten, utan all slagg tappades i gropen, i vatten, och svalnade där, och granuleras, och sen när gropen blev full då var det och köra opp i elevatorn och tappa ner den i vagnar som gick ut på holmen sen här, för hela holmen är ju egentligen granulerad slagg, många gånger så fick jag stå där och rycka i den där spaken och fylla de där vagnarna, det var rätt roligt, ha ha ha

Järn som är tusen grader, om man ställer sig på det med träskor, då börjar det på och ryka ikring fötterna, och de där jäkla träskorna, första skiftet, så brann bottnarna ur dem så man fick lov och leta på nå gammalt och halvsula dem med, och det fanns ju gamla drivremmar och elände man fick leta på då ute på backen nånstans, så man fick sätta på tjocka sulor, spika fast då i det som var kvar av träskorna.

Det är rätt intressant, då jag börja, då hade det kommit en ny masmästare ifrån Hofors, och han begrep sig inte på hyttan ett dugg, utan det vart krångel och krångel, och då fick jag springa ner till byn, i gamla byn alltså, bodde gamla masmästaren, Fröberg hette han, och han kom och, när det puttra för mycket i hyttan så kom han och drog på nån kran och skruva på nån ratt och, nu går hon ett tag, sa han, och så gick han hem, och det gjorde hon, ja, han kände sin masugn, den andra han stog bara och titta på’n, jaså, sa han, jaså, var det det felet, är det det felet

Ja de hade ett lång spett så där pluggen satt fast fick de slägga det där spettet, alltså den ena stog med släggan och slog på spettet, och den andra höll i spettet, men i regel så kunde de få bort den där pluggen ändå vet du, så att järnet kom i rännan och då var det bara att tappa då vartefter som kokillerna blev fulla, för rännan satt fast i kran och så kunde de köra rännan, för kokillerna låg ju ute på golvet

Först ser man glödande järn och sen ser man, när järn svalnar blir det en annan färg undan för undan, och när de där var helt svala då var de gråvita.

Det lät väl ingenting, man var mest chockad utav värmen. rök var det ju, och när järnet träffade kokillerna så vart det i regel små smällar, speciellt vintertid, därför att kokillerna var ju kalla de och järnet var ju varmt

Så småningom så vart det väl det man måste sätta en tång i kran och försöka lyfta opp nån sådan där tacka, och köra fram den till järnslagarn och då började ju processen med till och slå av det där i varje skarv så att säga, för det var ju anvisningar i kokillerna, de var ju, var väl så här stora ungefär, såg ut som chokladbitar, stora. i alla fall då fick ju järnslagarna ta vid, de var nog två på varje skift tror jag. En stor, kraftig karl, och han slog där med släggan, och du det var ju ett jäkla jobb det där, det var hårt.

Ja järnslagarna, det var ju ett kraftigt släkte, de fick ju lägga dem då på en upphöjning, så att det gick att slå, så att den där långa, grejen med järn fick ligga med en ände på räls, för annars hade det inte gått och slage av’et, för det fick ju, ja så att säga, det blev skört, men ju kallare det blev ju lättare var det väl i alla fall och slå, men det var ett sabla jobb det, slå det där järnet.

Då var det väl och ta en annan tång, och lassa upp’et på en tralla, alla de där små tackorna då, och köra ner dem på skrotgården för att, det sku’ ju upp till martängen sen igen.

Julmorgon 1937 då sätter jag mig på cykeln och åkte till avesta järnverk för att köra ut slagg ifrån hyttan till holmen. Det undrar jag det, om en ung 20-åring skulle göra nu? I helskotta heller, för 90 öre i timmen? Det tror jag inte. Nämen det var ett jobb i alla fall.

Ja det finns inge jobb, det finns inge jobb, men då kom den där killen jag tala om springandes från hyttan vet du, jag ska ha två man omedelbart sa han, ja, jag har två gubbar här sa han, och vi tog jobbet vi två, och det första man fick lov att göra det var och köpa sig ett par blåbyxor, hos Götdal (?), det var ju affärn som man handla i de, och så skulle man ha en blåblus, och så sku man ha en vegamössa, det hörde till klädseln, jamensan.

Introduktion, alltså när du kom till hyttan, var ju ingen introduktion utan det här ska du göra, jag fick ett spett och en spade och skulle spetta upp slagg och ösa opp i en jäkla låda

Det var kaffe, och ja mjölk hade man ju, alltså en flaska mjölk hade man ju, den saken var ju klar, vatten fanns ju, den saken var ju klar. Det var faktiskt så att i hyttan hade vi inte vatten utan där hade vi en vatthink med skopa och det hade ju varit befogat i hyttan också, där hade de havremjöl i en påse som man rörde ut i skopan där och så tog man sig en klunk, det mättade lite grand då. Jo då, det var primitivt men det gick att överleva.

Då var det inga omklädningsrum heller, utan det var bara att tvätta av sig lite, varmvatten hade vi ju, det kunde man ju göra, värme fanns det gratis, tvätta av sig om händerna, möjligtvis om man ha råkat ut för nån sotpuff, ja, det, vi hade en hink med varmvatten, det gick ju bra och värma vatten i hyttan, så hade man väl lite såpa och, det var inte så noga, man blev något så när ren, sen fick man väl tvätta sig bättre när man kom hem.

Sen fick man väl tvätta sig bättre när man kom hem, det var ett tvättfat vis spisen, det var och slänga av sig kläderna i en hög i farstun då möjligtvis, där var det kallt och trevligt på vintern också, för där var ju ingen värme, hänga av sig värsta skiten där då, och sen stolpa man väl in i kalsongerna då, och tvätta av sig det värsta då, det var bara ett handfat, det var ingenting annat

Malmen kom ju som sagt var till krossen, välvilliga som de var så krossa de ju den där malmen, sen körde de upp den i en hund, det tippades ju ner i olika bås som finns där uppe på kransen

Det är ett ljud som är svårt att beskriva när en sådan där stor process sker, det var inte bullrigt men det var ett ljud och så var det väl en lukt, alla dessa gaser, för det gick ju upp, så att, man drog väl i sig en del, men jag tror inte det var alldeles hälsovådliga, he he eller

Där uppe på kransen där gick en uppsättare, där började ju processen, han måste vara väldigt noggrann, för han vägde all malm när han gick ikring där med den där skopan där i kransen, och han vägde all kalk, allting vägdes, för det påverka ju järnets sammansättning när det väl var färdigt, så jag tror att det var en människa som man fick lite väldigt mycket på

Jag var ju som sagt var springpojke, och det var ju klart man var uppe på kransen ibland och hjälpte han och han skulle dricka en kopp kaffe ibland då kanske man rentutav fick dra i spaken så att, malmen rasa ner, malm och kol.

Framför mig så ser jag när uppsättningsmålet öppnades, det är ju en tung grej det där, då vart det ett, psssh! och så slog det upp en eldslåga och stjärnor, runt ikring, för det var ju öppet i taket, så det syntes ju över hela stan, när, varje gång som det vart ett släpp i masugn för då vart det ju stjärnor och rök, ett riktigt fyrverkeri, och det är ju naturligt, det var ju kall malm och kall kalk och där uppe på kransen så var det kanske ungefär tusen grader och längre ner var det ju varmare ändå.

Värma kaffe, det var ju ingen sak för det var ju varmt överallt, en kvarters flaska med kaffe som man satt på lämpligt ställe som vart lämpligt varmt och så, ptjjj, ta sig nån liten slurk emellanåt.

Han var ensam, jag var och hälsa på han ibland… ja ensam och ensam, det var ju så här, uppå kransen var det ju varmt trots allt. Det var mycket besök utav det resande folket, ja det var det, det kunde hända både då och då att det kom nån sån där, med en unicabox som gärna villa ligga över på hyttkransen, hur de kom in det begriper jag inte, för det var ju portvakt då å, men troligtvis så var det väl nån som hade tumme med portvakten. Det hände, det var inte ofta, men det hände, som fick komma upp och sova en stund då

Miljön var väl inte trygg men man lärde sig å passa sig, för det kunde nog inte vara nån trygghet i den där miljön, när man såg till exempel i gamla, gamla götverket där de stod och tog emot dessa stora göt, och gamla gubbar de stod där och stog emot, och jag tänkte, nej, nej, det såg farligt ut, och det var nog — ja en och annan brände sig väl å klämde sig å bröt nån arm och nåt ben och, men jag själv har varit förskonad från stora skador.

För det var ju klart att det blev lite kallt om man kuta upp på kransen, men det var varmt här också, o ja, oj ja, men fast det, på sommarn var det ju öppet, och på vintern hade de täckt igen de där hålena för att, jag menar, det var luckor, när nordanvinden tog i så då hjälpte inte, då blåste man bort på kransen.

Rasterna, det var ellt eftersom pipan gick det, det var och sätta sig på en bänk i hörnet där i hyttan, jag vet så väl hur det såg ut den där bänken där hyttdrängen och slaggdrängen satt, där fick man med nådigt tillstånd sitta på en liten, äta en smörgås och dricka lite mjölk

Alltså matrasterna det var absolut bestämt av hyttan, men då krossgrubbarna de hade väl en matrast mitt på dygnet, och likadant uppsättarn han kunde ju ta sin matrast i förhållande till vad han behövde göra, men ser du dom nere, det bestämdes, det kunde nog bli en tappning direkt när man räknat med att nu ska vi äta middagssmörgåsen, det kunde nog bli, å bli precis så

Ja du, det var väl en hård smörgås med lite messmör på, lite, möjligtvis, hade man väldig tur så kunde man väl ha en korvskiva på, men inte var det mycket, det var nästan samma sak varje, ja du vet hur det var, på 30-talet, det var då inga överflöd då heller ska jag säga dig

Men hyttdrängen och slaggdrängen de satt på sina platser på bänken, men de hade ju inga fåtöljer att sitta i de heller, de satt på träbänken och vi andra vi satt väl lite längre ut vi, men vi kunde ju blanda oss i samtalet ibland i alla fall, det var nog ingen fara, men, det var ju så att de var ett pinnhål högre, för de skötte ju om det hela, de kunde ju dom, man kunde ingenting, ha ha ha, ja, jodå, men så var det vet du, den där hierarkin den fanns hela tiden

Gubbarna i krossen, de vet jag de hade gamla svarta slokhattar, men i regel hade de andra en vegamössa, det hörde till, stilen, stajlen så att säga, ha ha ha, jodå, och träskor fick man väl lov att köpa sig, allt fick man lov att köpa sig, träskor var ett måste för man kunde ju inte gå hit i hyttan med ett par vanliga skor

Men jag menar att kläder, det var blåblus och storväst, storväst hade man ju, det var ett måste, det fick man sätta på sig om det vart kallt

Toaletten? Ni åker upp vägen till hyttan, förbi kallvalsen, där stog e en träbyggnad som var, ja var väl femton meter lång, vanlig utomhustoalett, det var en dasslänga, det var, det var ju ingenting annat, det var ju bara så, det var ju inga märkvärdigheter det.

För övrigt ja vad man gjorde, man kunde ju inte göra så jäkla mycket, man hade ju knappast en cykel, ja jag hade ju cykel när jag åkte järnverket då, åkte hem, men efter sen man ha jobbat, först åkt styvt en mil, vinter eller sommar, och sen jobba åtta timmar, och sen åka en mil hem, och sen tvätta sig, å då var man, nästan så det var skönt att gå och lägga sig, man fick ju lite mat av morsan, å sen var det väl så.

Ja man orka ju mycket när man var ung, vart lördag och söndag då var det ju alltid utomhusdans om det var sommar, tänk det var dansbana i Dicka, det var dansbana i Fors, och det var dansbana i, Kungsgårn, och vi åkte till Näs, man var inte rädd för att åka cykel heller, par mil och åka på dans det var inte så märkligt. Speciellt om det var sommar. Och vintertid då var det dans i Fors Folkets hus, eller i Krylbo Folkets hus, som fanns då, och så byggde de ju Avestaparken, Rotundan, där var man väl och svängde sig förstås.

Inte i hyttan, det var det inte, men i verkena, där vete fasen, där var de, där var de rent sadistiska många av dem. När det gällde unga pojkar, de börja ju i alla fall när de var femton, sexton år och de slet nog hund. Men jag var ju i alla fall tjugo år så mig kunde de inte göra precis hur de ville med heller. He he he. Men det var nog sämre de som kom dit som springpojkar, fy fan de hunsa nog med dem ser du, det tror jag se.