Larissa Sansour

f. 1973 i Jerusalem, bor i London

Där martinverken omvandlade det spröda tackjärnet till smidbart järn för hållbara alster, för Larissa Sansour oss in i gränslandet mellan sköra, smärtsamma erfarenheter och drömsk, visionär framtid. Det filmiska konstverket heter In the Future They Ate From the Finest Porcelain (I framtiden åt de från det finaste porslinet). Det ger en suggestiv profetia om hur människor i en fjärran framtid ska finna rötter som bekräftar hemhörighet och identitet i just det här landområdet. Från en rosaskimrande himmel landar främmande farkoster i ett kargt ökenliknande bergslandskap. Plötsligt befinner vi oss bland människor som tycks komna ur olika tidsepoker och olika kulturer. Mötesplatsen förmedlar känsla av nomaders tillfälliga anhalt. Två flickor, som söker trygghet hos varandra, är lika klädda i prydliga klänningar, smycken och slöjor från Mellanöstern. Intill väntar en äldre man, troligen från samma kultur, men också soldater i uniformer av västerländskt snitt. Så gör berättaren entré – en huvklädd kvinna som visar sig modellera ett arkeologiskt uppdrag med påverkan på framtidens historieskrivning. Muntligt för hon dialog med sin psykiater, men hennes verkan sker i samspel med långt fler. I varsamt sammanfogade, fragmentariska filmavsnitt för kvinnan oss nära både en motståndsgrupp i revolt mot ockupationen av deras land och sin egen djupt personliga berättelse om en förlorad tvillingsyster som dog, bara nio år ung. Skildringen är lågmäld och starkt berörande. Varje ord i det dämpade samtalet är vägt på guldvåg. Varje rörelse är ömsint – också den som kan gälla liv eller död. Är det som det ser ut att vara? Den frågan blir bärande för identifikationen av landskapet som är – eller kan uppfattas vara – en nation. I allra högsta grad gäller den systerrelationen som överlever döden. Myter, fakta, fiktioner, visioner och drömmar blir inslag i väven som bildar ett verk med drag av både poesi och science fiction. Civilisationer kommer och går. Så även nationalstater som söker sina gränser i historiska spår. Ja, vad avgör om ett folk kan göra anspråk på ett land? Kvar efter undergångna samhällen finns skärvor i jorden, inte minst från de lerkärl och det porslin som människor en gång i tiden åt sina måltider på. Det är sådana framtida fornfynd som verkets berätterska låter skapa och sprida i landskapet. Berättelsen gäller en förtryckt folkgrupp, och eftersom Larissa Sansour själv är född i östra Jerusalem ligger det nära till hands att tänka på den långvariga konflikten mellan Israel och Palestina. Missilerna som skjuts iväg visar sig vara kapslar som med hjälp av fallskärmar mjukt landar på jorden – och ur behållarna rinner det finurligt historiserade porslinet. Berättelsen för också till människans inre – till bråddjupa frågor om liv och död, vad som gör livet värt att leva och hur vi lever vidare när de som vi älskar är döda. Larissa Sansour har skapat verket In the Future They Ate From the Finest Porcelain tillsammans med sin livspartner Soren Lind, som är född i Danmark. Utöver det filmiska verket visar Larissa Sansour också fem objekt från den skulpturala installationen Archaeology in Absentia (Arkeologi i Frånvarons land). I avsaknad av en verklig fredsprocess mellan Israel och Palestina, har arkeologiska fynd blivit slagträn i infekterade stridigheter om landrättigheter. När de här föremålen grävs ned, skapas spår som kan skriva om historien. Larissa Sansour är född 1973 i Jerusalem och nu bosatt och verksam i London. Hon har examen från konsthögskola i New York och har även studerat vid konsthögskolor i Köpenhamn och London. Hon arbetar gränsöverskridande med film, fotografi, installation och skulptur, och hennes konst bidrar i aktuell politisk dialog. Larissa Sansour har ställt ut över hela världen, bland annat i Tate Modern i London, Kulturhuset Centre Pompidou och nationalgalleriet Jeu de Paume i Paris, Louisiana i Köpenhamn och konsthallar i Hiroshima, Jerusalem, Kairo och Sydney.

larissasansour.com