Ella Tillema

f.1983 Stockholm, bor i Malmö

Där masugnens röda eld har falnat och solljuset stängs ute, förstärks mörkret av den stora svarta målningen. Besökaren stiger in i svärtan – och blir delaktig i konstnärens smärta och sorg över tillståndet i världen. Vackra ord om varje människas rätt till liv, likavärde och värdighet förkolnar, när skydd förvägras medmänniskor som har flytt för sina liv från krig, terror och förtryck. Förtvivlan griper tag – följer länge med besökaren, leder till eftertanke och i bästa fall klarsyn. –Med palettens alla färger till mitt förfogande, valde jag att måla svart. Det är den mest drastiska handling som jag kan ta till i mitt konstnärliga arbete. Sverige hade stängt sina gränser för flyktingar i desperat behov av hjälp. Ett sådant beslut kan inte en ensam människa rå på. Alla vi som invände, var alltför svagt sammanlänkade för att ändra det. Svart är symbol för sorg, skräck och död. Här uttrycker det också vanmakt. Mitt emot den svarta målningen möter en kvinna – så realistiskt målad att besökaren hajar till. Hon är vänd åt annat håll, rak i ryggen, vardagligt klädd. Hon skulle kunna vara en av oss. Rummet som bildas mellan målningarna fylls av musik. Melodierna går i moll. De spelas av Röda kapellet, en amatörorkester med trettiofyra musiker, som annars framträder på 1:a maj. Nästan alla kan sjunga de välkända texterna som förmedlar hopp och tillförsikt: Idas sommarvisa, Sjungom studentens lyckliga dag, Internationalen, Pärleporten och Du gamla du fria. Här är det uppenbart att samklangen störs. Framtidstro kan inte ljuda i moll. Ella Tillemas konst möter redan på fasaden till det gamla järnverket. Svarta fanor med band och tofsar tronar på väggen som är första anblick för alla tillresande. Mot malmplanen hänger ännu en vepa. Svärtan i verken blottar tomrummet som bildas när hoppet flyr. Handslaget mellan två kostymklädda armar blir en överenskommelse om att inget går att förändra. –Är vi den första generationen utan hopp, undrar konstnären. De som arbetade här i järnverket var hoppfulla – förvissade om att deras slit skulle ge dem och familjerna bättre bostäder, bättre villkor. Min föräldrageneration såg förändringar som betydde positiv utveckling. Vi som nu är unga vuxna tror inte längre att det kan bli bättre. Individualismen som smygande tog över, dödade den kollektiva kampen. I mörkret döljer sig faror. Men mörkret ger också skydd och kan vara en plats där motstånd får växa. –Med konsten bearbetar jag min sorg över den här förfärliga världen, säger Ella Tillema. Ändå bidrar hennes minutiöst realistiska målningar med en glimt av hopp. Hennes förmåga att sakligt och verklighetstroget gestalta motivet bjuder också skönhet. Den vackra målningen öppnar sinnena, ger ljus över nya möjligheter. –Alla val är kortsiktiga idag. Om vi kände mer gemenskap i vardagen, skulle vi skämmas för osolidariska handlingar. Vi som lever nu måste förstå vårt ansvar gentemot kommande generationer. Med mer gemenskap kan vi skapa ett bättre liv, med lägre materiell standard. Ella Tillemas verk vid masugnen i Avesta har titeln Vem som än vinner är det vi som förlorar och fanorna utomhus Man kan väl inte ändra hela jävla systemet. Samtidigt i Simris ställer hon ut storskaliga målningar med barn som motiv. Barnen blickar mot sin okända framtid. Ella Tillema är född 1983 i Stockholm, utbildad vid konsthögskolan i Malmö och bosatt där. Hon har tilldelats Ljungbergsmuseets pris för att hon i sitt bild- och textskapande ”vågar höja rösten mot sociala orättvisor och stereotypa föreställningar”. Hon har även tilldelats Malmö Konsthalls stipendium.

www.ellatillema.se