Anetta Mona Chişa & Lucia Tkáčová

Som ett segel med vilja att flyga drar den orange fallskärmen mot luftrummet i det gamla järnverkets allra vitaste hörn. Starkt knutna händer greppar kring linorna och håller den kvar. Stadigt är den förankrad genom många människors okuvliga kraft. Här är det inte fråga om äventyrliga luftfärder eller byggande av luftslott – här gäller det att hålla sig på jorden Den knutna näven förekommer ofta som symbol för kampen. Näven, höjd i luften, blir uttryck för motstånd och uppror, för förändring och revolution, ja även för visshet om seger. På näthinnan bär många bilden av OS-medaljörerna som i Mexiko 1968 höjde sina knutna nävar i protest mot hur svarta behandlas. Just i år, i Sverige, blev fotot på en ensam kvinna som knöt sin näve mot tågande nazister Årets bild. Knytnäven kommer även fram i kroppsspråket för ilska – och blir situationen tillspetsad kan näven slå till. Konstnärsduon Anetta Mona Chişa och Lucia Tkáčová vänder på perspektiven. Kampen för värdiga villkor kan inte föras bara genom rebelliska manifestationer vid enstaka högtidliga eller uppmärksammade tillfällen. Då riskerar den att bli ett slag i luften. Verket Down is the New Up (Ner är det nya upp), bekräftar deras syn på saken: Förändring åstadkommer vi genom att varje dag, metodiskt och oförtröttligt, engagera oss. Vi måste börja med det basala, inte fara iväg. Det nya ska byggas från grunden. Här i Avesta Art brinner den orange färgen som en åminnelse om elden i ugnarna – elden som förtärde syret och gav malmen sådan hetta att järnet frigjordes. Den orange duken manar till uppsikt och förnyelse. Särskilt starkt blir motivet här, när händerna som håller förändringsarbetet jordnära har målade naglar. Det kan vara kvinnor och queerpersoner som anger riktningen. Högst upp vid masugnskransen möter en knuten näve i annan tappning. Either Way, We lose (Hur som helst, är det vi som förlorar), visar knytnäven uppblåst och groteskt förstorad. Istället för att skrämma ger den närmast ett skrattretande intryck. Näven som ska vara hård och slagfärdig, är här mjuk och så lätt att den vill flyga i väg – som en ballong på ett nöjesfält. Nej, det är inte högmodiga ord och stora gester som förändrar världen, tycks konstnärerna säga. Intill ligger en hög gatstenar – ett enkelt vardagligt material, som nästan ser ut att dröja kvar från järnbrukstiden. Kanske skulle en extra anläggning muras här? Men gatstenar används också i kamp. När plakat och skanderade ord inte når fram, går demonstrationer överstyr och gatstenar blir tillhyggen mot dem som försvarar makt och maktens ordning. I Anetta Mona Chişas och Lucia Tkáčovás installation Clash! är gatstenarna i själva verket tillverkade av sprödaste porslin. De är sköra, lätta objekt, där det äggskalstunna materialet är handmålat med minutiös noggrannhet. Endast varsamma händer kan hantera stenarna, utan att de krossas. Clash! växer till en predikan om att göra rätt från början. Att det som ska hålla i längden måste byggas från grunden. Att byggstenarna är olika och att respekt måste finnas för varje del i den blommande mångfalden – både bland oss människor och i den natur som är förutsättningen för mänskligt liv på jorden. Att lösningar inte är enkla och att både motstånd och förändringsarbete behöver bäras av de många människorna, varje dag. Anetta Mona Chişa är född i Rumänien och Lucia Tkáčová i Slovakien. De möttes under studieåren vid Academy of Fine Arts and Design i Bratislava, och sedan examen år 2000 arbetar de som konstnärsduo. Nu bor och verkar de i Prag och Berlin. Konstnärligt utforskar de sociala, samhälleliga, historiska och politiska aspekter av tillvaron. Frågor om genus och om möten mellan Väst- och Östeuropas ideal och normer är några perspektiv som återkommer. Avesta Art är konstnärsduons första utställning i Sverige.

chitka.info