Aidan

f. 1964, Moskva

Vita vackra tårar hänger som droppar i rosthusets stora ljusa sal. Vita, i skimrande marmor, klamrar de sig kvar vid en vidsträckt vit mur som ramas in av det gamla järnverkets glänsande slagg och rostiga järnformationer. På podium vilar boken med veckade blad – alla oskrivna, i väntan på svar. En osynlig gestalt närmar sig. Vi ser bara den stiliga slöjan som stelnar i ett ögonblick. För betraktaren med västerländsk bakgrund är tanken på kyrka nära. En altartavla med Marias tårar över sonens lidande och död, en bok med evangelium, en brud inför sin vigning. Rosthusets rundbågade fönster förstärker. Vid närmare studium och eftertanke vidgar sig vyerna. Aidan Salakhovas konst sträcker sig över gränser mellan tidsepoker och kulturer, den når ut i världen och in i det mest personliga. Det som nästan alltid polariseras – kvinna/man, öst/väst, kristendom/islam, mjukt/hårt – kan mötas i ömsesidighet i hennes verk. För första gången i Sverige flyttar Aidans konst utanför traditionellt galleri. Hennes verk i Avesta Art blir som en manifestation över omvälvande förändringar som hon själv har erfarit och över konstnärskap som mångtydigt vänder på perspektiv, ifrågasätter normer och förenar det oförenliga. Aidan Salakhova är född 1964 i Moskva och har därmed vuxit upp och fått sin utbildning i Sovjetunionen. Kommunistisk maktapparat, avståndstagande från religioner och konstnärlig skolning i den klassiska konstens socialrealism – det var hennes givna värld. Betydelsefulla var också familjens rottrådar i islamiska Azerbajdzjan och föräldrarnas förhållandevis starka självständighet och fritänkande. Aidan tog examen vid Surikov Art Institute 1987 – i tiden för glasnost, på vägen till Sovjets sönderfall. Hon blev en nyckelperson för att utveckla ny samtidskonst och nya konstarenor i det nya Ryssland. Många räknar henne som Rysslands första feministiska konstnär. Mänskliga tårar kommer i både sorgliga och lyckliga stunder. Också i sufismens berättelser gråter mödrar floder av tårar, och här – i islams sufiska gren som genom Gud vill nå upplysning och medvetenhet – är den heliga Anden en hon. Tårarna i Avesta Art leder vidare till kvinnors hela liv – och till det livgivande skötet. I några droppar träder njutningens centrum fram. Vecken från slöjans drapering har drag av kvinnans kön – på håll reser sig samma skulptur som mannens fallos. Aidan har tolkat feminism och sexualitet i många verk, ofta med anknytning till religion. Hon utmanar patriarkala strukturer. Den österländska kvinnan klädd i burka eller nikab slipper utomstående människors betraktande av sin kropp. Den västerländska kvinnan visar mer av bar kropp, blir kanske friare i sin rörlighet och samtidigt mera utsatt för andras blickar, mer objektifierad. I målningar, videoverk, installationer och stenskulpturer gestaltar hon allt från kvinnors barnafödande till kvinnor i harem, i västerlandets pornografi och i lesbisk kärlek dold av burkor. Två kvinnohänder som varsamt håller en minaret ger erotisk klang. En marmorskulptur av en underskön liggande man förmedlar både lycksaligheten efter älskog och tillförsikten hos den korsfäste Kristus med tro på uppståndelse. Aidan Salakhova har ställt ut runt om i Ryssland, övriga Europa, USA och Mellanöstern. Hon har bott några år i Förenade Arabemiraten. Nu delar hon sin tid mellan Moskva och italienska Carrara, där hon – som antikens konstnärer – har funnit sin favoritmarmor. Hennes första utställning i Sverige var 2016 i Wetterling Gallery i Stockholm. Avesta Art är hennes andra. Tårarna i Avesta Art väcker vibrationer likt Karin Boyes dikt om droppar: Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla.

aidansalakhova.ru
wetterlinggallery.com/artists/aidan